1. Jag tappade min mobil i marken så den gick i två bitar. Rasmus hade typ 10 olika gamla tjocka telefoner att erbjuda mig istället men jag ville ju ha en telefon med wordfeud och var helt otröstlig typ.

2. Jag och Nicklas fick en dotter, men tydligen hade något blivit lite galet vid förlossningen, jag hade iaf varit helt borta och vaknade med ett 2 cm stort ärr på magen bara. Åkte till sjukhuset för att "hälsa på" vårt barn men fick höra att jag var tvungen att boka tid för hon låg i ett kuvösrum typ, så jag fick gå till jobbet under tiden. Senare, när jag väl fick se mitt barn för första gången var hon så tung att jag knappt kunde lyfta henne, utan fick sitta på golvet med henne.

3. Ola Salo höll på med en musikal som jag var med i, i tunneln under Skiftingeskolan. Han bodde tillfälligt i en lägenhet i vårt gamla hus i Skiftinge och jag var helt star struck och gjorde typ allt för att bli bff med honom.

Japps, så frisk är jag!

Dagen före julafton idag. Vart tar tiden vägen egentligen? Känns som det inte var så länge sedan jag satt här och skrev om det gångna året och hur 2011 inte kunde bli värre. Och nu är det bara en vecka kvar av 2011..??

Den veckan lär också försvinna rasande fort. I helgen är det ju julfirande som bekant, både lördag och söndag. Och på onsdag går flyttlasset från Nyfors till Ostra så nog har vi att göra även måndag och tisdag. Därefter ska gamla lägenheten städas ur och lämnas över till nästa hyresgäst. Efter det kommer det roliga uppackandet.

Har jag nämnt det att tre ynka veckor efter vi flyttat in ska jag ha inflyttnings- och 25-årsfest i nya lägenheten?

Så ja, brist på saker att göra har vi inte i alla fall ;)

Idag ska jag först packa lite, sedan ta mig ut till pållen och sedan vidare till Sahl där vi ska dels dumpa av alla klappar inför imorgon samt göra marsipanfigurer :)

God Jul på er alla!

Har nu börjat/hunnit smälta allt från igår. Skittråkig situation, absolut, värsta tänkbara scenario, men inte värsta möjliga. Det hade kunnat vara cancer eller något annat livshotande, så jag är tacksam ändå, innerst inne.

Fick nyss ett sms från Malin: "Tror iaf att du är rätt person vad det gäller att hantera en sån här sak och inte låta det knäcka dig :)"

Hon har rätt. Jag tänker inte bli knäckt. Visst det gör ont när jag rider, men vad tusan - kvinnor har föt barn i alla tider och klarat sig igenom den smärtan, då ska väl jag klara att knät gör lite ont ibland, eller? Nu när jag vet vad det är och att ingening kommer "gå sönder" av att jag rider kan jag våga ta i fast det gör ont också. Och om jag inte klarar att rida igenom honom i vänster varv - ja då får jag väl ta hjälp med bara det då, världen går inte under för det, Kirsi har redan sagt att hon kan hjälpa till med det, Marika lika så.

Jag ska även börja på sjukgymnastik nu, eftersom mitt vänstra ben blivit försvagat av att jag haltat runt alla dessa månader, så nu ska jag försöka bli jämnstark igen så det inte faller på det heller.
Har även funderat på att testa lite "naturmetoder" som tex akupunktur och liknande.

Jag ger inte upp. Jag kommer inte knäckas.

Jag åkte till sjukhuset i Katrineholm idag för att genomgå min artroskopi/titthålsoperation.
Men det blev inget av med det tyvärr :(

Läkaren kom och pratade med mig en stund, frågade om mina symptom, böjde lite och gjorde "fysiska test" för att se vissa saker. Vi/han kom fram till att jag har något som kallas främre knäsmärta, det är vanligt hos unga kvinnor och det finns inget de kan göra med artroskopi för att hjälpa det. Eller, de kan inte göra något med någon behandlingsmetod, de har försökt i många år, läkaren nämnde band annat en teori man hade på 70-talet så problemet är inte nytt.

Det jag kan göra är att anpassa mig i vardagen, tex alltid sätta mig mot gången i bussar, tåg och flygplan så jag kan sträcka på benet ibland osv. Och hoppas att det blir bättre med tiden, för dessa problem har visat tendenser att avta med tiden. Hur lång tid pratar vi om frågade jag, 1 år eller 10 år?  5-10 år blev svaret.

5-10 år?!?!?! Om jag har tur vill säga...
Här har jag gått och hoppats att allt skulle vara ur världen om 4 veckor, efter operationen, sen får jag istället minst fem år...

Min första tanke var: "Jag kommer inte ha kvar Midas då"
Det gör ont att veta att när/om jag blir smärtfri igen och kan rida fullt ut vilken dag jag vill kommer min älskade prins  förmodligen inte finnas där. Gör han det är han minst 28 år och knappast i full kondition. Den tanken gör ondare än mitt knä någonsin gjort.
Safe to say att vi inte kommer tävla något mer i alla fall. Men jag kommer inte sluta rida, jag ska kämpa på så gott jag kan de dagar det inte gör alldeles för ont och så får jag ta hjälp av någon som kan rida igenom honom med jämna mellanrum eftersom jag inte klarar av det med bara en fullt fungerande skänkel.

Jag har fått tummen ur och äntligen fixat upp denna video! :)


Jag är självklart jättekritisk nu när jag ser det i efterhand, men tänker inte ge er anledningarna, för då kommer ni också se alla misstag ;) Däremot kan jag säga att han går ännu finare nu och blir jag bara bra i knät ska vi nog ut på tävlingsbanorna i vår igen, de riktiga tävlingsbanorna vill säga, inte bara för ridtravare :)

Precis som jag misstänkte så fick jag inget vettigt svar från MRT :( De kunde se två små kulor som kan vara godartade cystor, men det är inte säkert att det är de som orsakar smärtan. Det KAN vara det, men ingen vet säkert. Dessa kulor sitter på insidan av knät nämligen och det är ju inte där problemet uppstår.

Hur som helst, nästa steg nu är titthålskirurgi/artroskopi. Det finns vissa risker med det, men jag kan inte gå med den här smärtan länge till och bara hoppas att det blir bättre, så jag sa att vi kör på.
De kommer alltså gå in med en kamera och kolla inuti knäleden för att se om de hittar något som orsakar mina besvär. De kan/kommer även ta bort cystorna.

Det känns lite läskigt, jag har aldrig blivit opererad förr... Men som sagt är det nödvändigt då alternativet är att bara låta det vara och det alternativet är helt otänkbart.

Det värsta är att efter operationen kommer jag inte få rida på fyra (4!) veckor :(
Men det är det värt om de hittar felet så jag kan bli bättre och få rida på riktigt och påheltid igen :)

Om ganska exakt 36 timmar sitter jag hos läkaren och får förhoppningsvis veta vad som är fel på mitt knä. Sjuk känsla måste jag säga. Jag har haft det så här så länge nu så det är svårt att föreställa sig något annat :P Men självklart ska det bli skönt att få lite klarhet :)  OM jag nu får något besked vill säga, med min typiska tur visade väl inte MRT någonting så de måste köra 30 andra olika undersökningar i ett par månader till...
Men men, vi får väl se ;)

Andra glädjande nyheter är att snickarna börjat med vår lägenhet nu :D Snart slipper vi detta getto och våra störande grannar! Dock har jag väldigt svårt att förstå det, det känns ofattbart att vi om en och en halv månad kommer bo i en nybyggd lägenhet och dessutom med stallet runt knuten. Tror det är en sådan grej som tar ett tag att fatta även efter att det hänt. Ungefär som att bli hästägare, ibland tror jag fortfarande inte på det heller :P

De senaste dagarna har det varit ett smärre kaos i mitt huvud. Massa frågor, tankar, farhågor och orosmoln som brottas med varandra.

Till exempel blev vår avflyttningsbesiktning inte godkänd och vi har valet att antingen betala en mindre rolig summa för att hyresvärden ska göra jobbet eller själva tapetsera två rum.
Frågor som: Känner vi någon som kan hjälpa oss tapetsera/skulle vi kanske klara det själva? Hur mycket kostar tapeter? Är det värt det, är mellanskillnaden så stor? Osv osv osv dyker upp.
Nu verkar vi dock ha bestämt oss för att pay up och se glada ut. Vår tid kommer inte räcka till att göra det själva, även om vi skulle känna oss säkra nog att våga oss på det. Plus att ekonomin verkar gå bra just denna månad så vi kommer kunna spara undan till den utgiften. Yay!

Sedan är det massa tanakr kring det här med bil och lägenhet och jag vet inte vad. Men efter lite prat med underbara föräldrar och blivande hyresvärd känner jag mig nu lugnad på båda punkter. Det här löser sig.

Så otroligt skön känsla att gå från totalt kaos till att ett antal stenar lyfts från ens bröst och man kan slappna av :)

Ojojoj vad jag är dålig på att blogga. Jag lär nog aldrig bli rik på detta haha :P

Förändringarnas vind blåser genom vårt liv just nu och det känns som att det är mycket på gång :)

För det första så ska vi flytta! :D Från och med 1:a januari nästa år bor vi i en splitternybyggd lägenhet på landet, vid stallet närmare bestämt, och jag håller på att längta ihjäl mig redan nu ;)
Lägenheten är dock ett antal kvadrat mindre än den vi har så vi håller på för fullt att rensa ut saker man inte behöver och inte kommer få plats med. Säljer så mycket vi kan och skänker massa till pingstkyrkan och liknande.

Fast lite köps in också. Av någon anledning (jag vet inte hur det började :P) har vi bestämt oss för att byta ut alla tv-rumsmöbler som nu går i svart/mörkt  mot björkmöbler. Hittills har vi en tv-bänk, ett soffbord och två stycken billy-bokhyllor (fast behöver minst en till för att få plats med all film som rasar in)

Det bästa av allt är att vi fått in mer pengar än vi lagt ut :) Fynda begagnat is teh shit! :)



I övrigt tuffar allt på som vanligt, mycket att göra i skolan, knät strejkar var och varannan dag.
Carro rider Midas nästan jämt och de blir bara duktigare och duktigare :) Jag rider också lite nu, typ två dagar i veckan och nu på måndag tänkte jag våga mig på att rida lektion till och med! 
Hoppas jag får tid på magnetröntgen snart för jag står snart inte eut längre. Känns som jag bara lever till 50% just nu :/

Sist jag skrev berättade jag om hur knät bara blivit värre och att jag skulle försöka få en ny läkartid. Inte hade jag en aning om att sköterskorna i receptionen skulle vägra låta mig träffa en läkare..?!
De ansåg att jag var tvungen att gå åå sjukgymnastik först, för att läkaren hade ordinerat det (mer nämnt det i förbigående imo) och om jag inte varit där hade jag ju inte följt ordineringen och därmed var det väl inte konstigt att jag fortfarande hade ont. Det sista sa de inte ordagrant, men det var väl typ vad de menade.

Grejen är att sjukgymnastik inte kommer lösa prolemet. Visst, jag kan bygga muskler som hjälper till att stötta upp knät bättre och gör att smärtan dämpas lite. Men ANLEDNINGEN till smärtan då? Nej, den fick jag inte komma in för att kolla upp för att jag inte varit på sjukgymnastik än.

Så jag struntade i den förbannade vårdcentralen och åkte till akuten istället. 6 timmar tog det allt som allt, då fick jag träffa en ortoped, göra en vanlig röntgen och slutligen fick jag remiss till magnetröntgen. Den läkaren höll i alla fall med om att sjukgymnastik inte var lösningen. Självklart, enligt murphys lag, hade knät sin bästa dg på hela sommaren just denna dag, så det gjorde knappt ont alls hur mycket hon än böjde och vred, men som tur var trodde hon mig ändå och nu står jag som sagt i kö till magnetröntgen.

Det kan vara en meniskskada, sa hon. Dock visade jag inget på menisktesterna hon gjorde, men som sagt hade knät en otroligt bra dag så... Om det är det låter man det läka av sig självt, vilket kan ta upp till ett år. Det går att operera, men man gör ogärna det då det ökar risken för artros senare i livet. Hon kände ingen bakercysta, som den första läkaren diagnosticerat, men om det ändå är en sådan syns det på magnetröntgen.

Känns skönt att det äntligen börjar hända något, att man får en utredning :) Det mindre roliga är att det är 3-4 månaders väntetid till MRT, så har jag tur får jag en tid i slutet av året.


en väldigt glad nyhet är i alla fall att jag kan rida igen! :) Om jag har lite längre stigläder gör det knappt ont alls :) Och både Carro och mamma har kommit igång med ridningen nu, Carro har tom börjat rida lektion för Kirsi, så hästen går det absolut ingen nöd på :)

The Ark var mina största idoler för en sådär tio år sedan. Tyvärr "tappade" jag dem ungefär vid tredje albumet och hittade dem inte igen förrän nu i somras, när det var dags för avskedsturnén. Jag var på deras spelning i Västerås, i samband med cityfestivalen och självklart var jag på den alllra allra sista spelningen i fredags, på Gröna Lund.

Det var mäktigt, det var sorgligt och det var nostalgiskt. Det spelar ingen roll vad jag skriver här, för känslan av det kan inte förmedlas via ord.

Jag visste inte hur mycket deras musik betytt för mig, men märkte det när jag var i Västerås. När de började spela en låt jag inte lyssnat på på flera år men min kropp reagerade så häftigt och direkt - jag fick tårar i ögonen, all tankeverksamhet slutade, allt bara snurrade och någonting gick sönder inom mig - visste jag att jag inte fick missa detta sista avsked.

Jag vet att det kanske verkar överdrivet, men det var den här musiken jag lyssnade på under en ganska betydande del av mitt liv, de orden som fick mig att orka ta mig igenom många svåra stunder.

Upplevelsen i fredags kunde ha varit bättre, men inte konserten. Vi hade kunnat stå mer i folkmassan tex, men eftersom "vissa" är skadade kände jag att inte ville stå där och vakta en plats en timme innan gigstart. Sedan var många karuseller och arkadspel fortfarande igång, vilket tyvärr dämpade stämningen emellanåt. Men jag ångrar ingenting.

Jag har varit på en spelning med dem innan de var särskilt kända, på ett varuhus här i stan
Jag har varit på en kosert med enbart dem och enbart fans, på cirkus i Stockholm
Jag var på Parken Zoo när de kom dit med Rocktåget
Jag var på en av de sista spelningarna i somras, i Västerås, och stod då bara ett par meter från scenen
Jag var på den sista spelningen för att ta farväl. Jag såg absolut inte lika mycket som i tex. Västerås, men det var värt det, jag tror jag ångrat mig resten av livet om jag inte gått.



Västerås

Nu gjorde jag visst bort mig igen, man ska aldrig ta ut något i förskott. Eller planera tävlingar innan man ens börjat rida. Midas mår fortfarande bra, (*peppar peppar ta i trä*) oroa er inte. Problemet är jag, eller närmare bestämt mitt knä.
Samma dag som Midas slagit sig i hagen var jag hos läkaren då jag haft ont i knäet en tid. Diagnosen jag fick var bakercysta, jag fick smärtstillande/antiinflammatoriskt i två veckor och skulle höra av mig om det inte blev bättre, vilket det alltså inte blivit. Det är till och med värre nu än från början.

Och igr gjorde jag misstaget att sitta upp och rida trots att det hade varit en dålig dag/morgon. Det går nämligen upp och ner, vissa dagar är det nästan bra, andra kan jag knappt gå normalt. Som sagt började gårdagen illa, men efter jag mockat kändes det lite bättre så jag red ändå. Vilket jag alltså inte skulle gjort, nu är knäet värre än någonsin, både resten av gårdagen och hela dagen idag.  Ska ringa tidigt imorgon bitti och försöka få ny läkartid så får vi se vad som händer. Jag "hoppas" på röntgen eller ultraljud eller något. Visst litar jag på läkaren, men en yttre undersökning kan sällan vara särskilt grundlig och det jag har läst om bakercystor ska de antingen göra mycket mer väsen av sig (typ när de spricker) eller mycket mindre, så tja, jag vet inte. 

I alla fall, jag vet inte när jag kommer kunna rida igen, och tävlingen känns väääääldigt avlägsen nu. Jag ska tvinga upp mamma på hästryggen igen, och bästaste Carro ska börja rida också :) Däremellan får väl jag longera och tömköra och gå på promenader (vilket iofs också gör ont, men inte lika mycket som ridning)


Så, feel free att tycka synd om mig nu! :(

Fick ett sms från Midas förra ägare, som jag har lite halvkontakt med via mail och hon läser i bloggen ibland. Hon hade läst föregående inlägg, om Midas skada och undrade hur det var med honom nu. Det påminde mig om att jag återigen inte uppdaterat här på ett tag.

Midas mår i alla fall bra igen, tack och lov. Det andra ultraljudet visade absolut ingenting så nu fårhan gå ut i hagen igen som vanligt och vi har blivit ordinerade två veckors skritt, sedan får jag börja rida igen. De två veckorna tar slut nu på söndag och då är det bara sex veckor till nästa tävling jag har planerat in. Om vi hittar formen till dess vill säga, men om allt går som det ska så deltar vi i blåbärsdressyren på Ekeby Ridskola i slutet av september :)

Så, det var den kortisen, nu ska jag gå och laga lite mat! See ya!

Det var faktiskt inte meningen att inte blogga på så här länge. Skrev ett ganska långt inlägg om hästen här för ett tag sedan, men ville inte publicera utan bild.  Sedan kom jag på att jag lovat er videon från riks, men den har inte heller kommit upp så tänkte lägga in den istället. Visade sig dock att den ligger på Nicklas dator som såklart var upptagen då. Och nu är den avstängd och jag pallar inte starta den :P

Det inlägget lär inte publiceras i alla fall, då jag bland annat skrev om hur bra det går med ridning och så vidare, men det gör det tyvärr inte längre :( I onsdags upptäckte jag nämligen att hans ena framben var jättesvullet och varmt och han haltade rejält. Förmodligen har han sprungit, rullat sig eller sparkat efter en broms i hagen och lyckats slå sig.
Vi har varit på Strömsholm och ultraljudat benet nu och i värsta fall är det en liten skada på senan, i bästa fall ingenting alls, bara att han var öm efter att ha slagit sig. Men tydligen ser man bäst huruvida det är en skada eller int efter 7-10 dagar, så vi ska åka tillbaka i början av augusti så får vi veta då. Men som sagt, i värsta fall är det ändå bara en liten skada.

Så nu är det boxvila som gäller. Och massa kylning av benet.

Så här såg Midas ut i onsdagskväll, med kyllera på benet. Och nosen, för han kunde inte låta bli att klia på det :P

Mycket har hänt sedan sist känns det som, hade väl redan då massa att skriva om, men som vanligt när det blir mycket drar man sig för det istället och så byggs det på istället för att avhandlas :P
Nu är klockan rätt mycket och jag kommer nog inte orka beta av så mycket från listan av saker att berätta ( om man nu inte ska skippa den helt, mitt minne är väl inte det bästa heller :P)

Men jag kan ju nämna en sak i alla fall: Jag har börjat en ny diet och gått ner 3 kg på tio dagar! :) Har förlorat 5 cm runt midjan också, inte helt fel, jag är sjukt nöjd!
Det bästa är att jag får äta mig mätt varje måltid hela dagen, får äta otroligt varierat och gott samt att jag knappt blir hungrig längre. Klart jag känner hunger, men det är mer en lugn påminnelse om att det är dags att äta snarare än en smärta i magen som följs av yrsel pga lågt blodsocker. Mitt blodsocker ligger nämligen på en jämn nivå nu istället för att pendla upp och ner hela tiden. I LOVE IT!

Får se hur länge vi fortätter med detta, mitt mål är att gå ner ca 7-8kg totalt i alla fall, men är nöjd vid 6kg ungefär ;)

Nej, jag håller inte på att få ätstörningar eller något sådant.
Ja, jag vet om att jag inte är tjock
Nej, mina ideal/min kroppsbild är inte skev eller så.

Jag har helt enkelt gått upp en del kilon de senaste åren och skulle nu vilja få bort dem igen. Har sett bilder på mig själv för typ fyra år sedan och saknar den kroppen jag hade då. Så, mitt ideal är en gammal bild på mig själv, borde väl vara ganska uppnåeligt eller hur? Jämfört med att jämföra sig med Hollywood-människorna menar jag ;)

(Tänkte lägga in före- och efterbilder här, men det känns som en dum idé, man vet aldrig vilken osäker ung flicka som kan råka hamna här och missuppfatta mig och tro att hon är tjock för att hon är större än mig. Jag jämför mig med mig och ingen annan.)