Sista träffen med STP

Jag var vääldigt nära att inte åka till sista träffen på STP. Det kändes, som jag skrev innan, riktigt jobbigt med de uppgifter vi skulle göra där. Jag har oftast inga problem att tala inför folk, så det var inte där problemet låg, men att prata om ämnen som jag inte har någon aning om alls (i det här fallet massa företagsgrejer) då känner jag mig alldeles för osäker.
 
Jag åkte dock till slut. Sa det till mig själv att alla utmaningar är utvecklande på ett eller annat sätt och det värsta som kan hända är att jag är jättedålig och lär mig något av det och sedan går vidare. Inget hemskare än så.
Och jag är sjukt stolt att jag ändå klarade av det, ganska bra till och med! Fick en hel del positiv feedback, men även en del tänkvärda saker som kan förbättras.
Kvällen avslutades på tapas-restaurang med mycket god mat och självklart trevligt sällskap. Sedan blev det att krascha i hotellsängen.
 
Andra dagen fick jag tillfälle att öva på det jag lärt mig dagen innan när vi först fick lyssna på lite info om hållbarhet och sedan i grupp skulle diskutera och presentera förslag på framtida arbeten. Väldigt kul och intressant!
Vi fick sitta i det fina styrelserummet, där inte alltför många får "äran" att sitta. Och det blev bättre; efter detta åt vi trerätters lunch med ledningsgruppen (bland annat svenska VD:n) i gamla direktörsmatsalen. Fint ska det va!

 
Jag är otroligt nöjd med hela programmet och ångrar inte en sekund att jag ansökte, går du i trean, fyran eller femman på din ingenjörsutbildning i höst tycker jag absolut att du ska söka, du kommer inte ångra dig!

Nyheter inom studievärlden

Ja, det är inte bara att jag inte är hästägare längre som är nytt just nu, en del saker har hänt även på studiefronten.
 
Tanken/planen var att jag skulle bli klar med mina studier och vara färdig civilingenjör nu till sommaren. Dock ville ödet tydligen annorlunda och mitt exjobb krånglade på ett otal sätt så det är nu uppskjutet till i höst. Håller på för fullt nu och samtalar med intressanta personer om intressanta ämnen, ska bli spännande och jag kalltänner mig faktiskt riktigt taggad! Det bästa är att jag då kommer kunna skriva med min partner in chaos, Malin, som sitter i exakt samma båt som jag vad gäller examen och kurser hit och dit. Det är inte en lätt väg vi valde, men vi börjar se ljuset och vi verkar ha klarat oss igenom alla pärser nu, bara denna sista kvar.
Fram tills dess ska jag jobba lite är tanken, har fått ett jobb, men skriver på för det först på torsdag, så vill inte säga mer än så än ;)
 
Kan även berätta att jag denna termin har fått vara med i ABB:s program Sustainable Talent Program, som är ett program för kvinnliga ingenjörsstudenter, med inrikting på personlig utveckling bland annat. Det har varit superkul och jätteintressant med många matnyttiga föreläsningar och workshops. Jag bävar dock inför nästa träff där vi ska genomgå en del av deras Talent Development Assesment, en utvärderingsprocess för chefsämnen. Jag har läst igenom uppgifterna vi ska gå igenom då och jag ser inte fram emot dem. Jag blir nervös och får ont i magen av tanken att vi ska ha rollspel där man ska agera chef vid ett "utvecklingssamtal", diskutera i grupp om vissa företagsprocesser samt hålla en presentation för en tänkt styrelse, Men men, jag överlever nog det med och förhoppningsvis gör det mig till en bättre ledare eller så inför framtiden. Alla utmaningar är utvecklande. (Får tänka så för att orka ta mig igenom det tror jag)
 
Vill du läsa mer om programmet kan du göra det här:
http://www.abb.se/cawp/seabb366/1ff414d5fec81a0dc12579890045c51d.aspx
 
 

RIP Midas Master <3 1989-2013

Tur att jag inte har någon stor läsarskara, de skulle bara bli alldeles för besvikna gång på gång.
 
Som sagt har det nu gått väldigt lång tid sedan sist och mycket har hänt.
En av de större sakerna, och den allra tråkigaste är att Midas inte längre finns med oss.
 
Lördagen den 2 februari skulle jag ha utsläpp, när jag håller på med täcken på de andra hästarna lägger sig plötsligt Midas ner och kommer inte upp igen. Jag ringer Kirsi dåp jag först trot att han bara rullat fast, men det visar sig vara värre än så, han verkar ha ont någonstans. Vi ringer veterinär och mamma som kommer ut så fort hon kan.
När veterinären kommer har vi precis, på något mirakulöst vis, lyckats få upp MIdas stående, men han är galen, och då menar jag GALEN. Har aldrig sett honom, eller någon häst på det sättet. Han sprang runt i boxen, skrapade i golvet så det slog gnistor och var i princip okontaktbar. Veterinären gav smärtstillande och lugnande och kunde sedan konstatera att det var kolik. Han fick dropp och vi promenerade massa, men han visade fortfarande smärttecken så vi fick åka in till Strömsholm.
Där tog de prov på bukvätskan och jag insåg direkt att det inte var bra. Veterinärerna tittade inte ens på oss när de sett vätskan, sa bara att de skulle ta ett till för säkerhets skull. Jag tror att det var då jag förstod.
en stund senare berättade de att den var missfärgad, vilket tyder på något väldigt fel, däremot var det inte för mycket proteiner i, vilket inte tydde på något allvarligt. De sa att de kunde ge honom en chans över natten, med mer dropp och smärtstillande, för de visste inte till 100% vad det var eftersom proverna sen va emot varandra. Men de sa också det att det ser inte ljust ut, att oddsen var sämra än 50/50 och att det var bäst att vi sa hejdå.
Där och då rasade hela min värld. För hur kan man säga hejdå till en så stor del av sitt liv?
 
Vi fick i alla fall en sista fin stund med honom i boxen på Strömsholm. Han var helt som sig själv, pussades, kliade oss i håret när vi kliade honom och visade inga sjukdoms- eller smärtsymptom alls.

På söndagmorgonen pratade vi med veterinären och han verkade ha blivit bättre, stod utan smärtstillande men verkade inte ha ont. Den eftermiddagen stod jag i duschen när jag plötsligt bröt ihop återigen, och direkt när jag kom ut ur duschen ringde mamma och hon behövde inte säga något utan jag förstod direkt vad som hänt. Han hade blivit sämre igen och svarade inte på medicin, det fanns inget mer att göra...
 
Finaste Midas springer nu på de evigt gröna ängarna där man aldrig har ont och det finns massvis med villiga ston överallt.
Vi fick tio underbara år tillsammans och jag ångrar inte en minut. Under dessa år har vi gjort nästan allt tillsammans, det enda som aldrig blev av var att bada, men  vi var ute i vattnet i Sundbyholm, upp till knäna på honom ungefär, och han älskade det. Dock var det höst och lite kallt föra tt gå djupare ;)
Utöver det har vi haft många mysturer i skog och natur, kvällsturer barbacka, rodeoshower ibland med ofrivilliga avsittningar, vi har hoppat både högt och snyggt, tävlat i hoppning, med en del CR-rosetter, tävlat i dressyr, blivit riksmästare i dressyr för ridtravare, tävlat i trab med mycket goda resultat, tokrejsat på snötäckta fält så att snön sprutade åt alla håll, haft många mysstunder i hagen, boxen och från hästryggen, galopperat på stranden, rejsat på travbanan, haft galna uteritter där jag kommi hem med träningsvärk i magen av skratt, ridit i soluppgången, haft våra årliga julafton-uteritter, tagit oss från ingenstans till LA i dressyr och var på vippen att lära oss galoppombyten, var med på en ridtravaruppvisning på Sundbyholm och så vidare och så vidare.
 
"Vi har rest en lång lång väg tillsammans
En lång lång väg har vi färdats du och jag
Det har gått förunderligt fort
Och jag har älskat varje dag"
 

Nattens drömmar

1. Jag tappade min mobil i marken så den gick i två bitar. Rasmus hade typ 10 olika gamla tjocka telefoner att erbjuda mig istället men jag ville ju ha en telefon med wordfeud och var helt otröstlig typ.

2. Jag och Nicklas fick en dotter, men tydligen hade något blivit lite galet vid förlossningen, jag hade iaf varit helt borta och vaknade med ett 2 cm stort ärr på magen bara. Åkte till sjukhuset för att "hälsa på" vårt barn men fick höra att jag var tvungen att boka tid för hon låg i ett kuvösrum typ, så jag fick gå till jobbet under tiden. Senare, när jag väl fick se mitt barn för första gången var hon så tung att jag knappt kunde lyfta henne, utan fick sitta på golvet med henne.

3. Ola Salo höll på med en musikal som jag var med i, i tunneln under Skiftingeskolan. Han bodde tillfälligt i en lägenhet i vårt gamla hus i Skiftinge och jag var helt star struck och gjorde typ allt för att bli bff med honom.

Japps, så frisk är jag!

Det finns att göra i alla fall

Dagen före julafton idag. Vart tar tiden vägen egentligen? Känns som det inte var så länge sedan jag satt här och skrev om det gångna året och hur 2011 inte kunde bli värre. Och nu är det bara en vecka kvar av 2011..??

Den veckan lär också försvinna rasande fort. I helgen är det ju julfirande som bekant, både lördag och söndag. Och på onsdag går flyttlasset från Nyfors till Ostra så nog har vi att göra även måndag och tisdag. Därefter ska gamla lägenheten städas ur och lämnas över till nästa hyresgäst. Efter det kommer det roliga uppackandet.

Har jag nämnt det att tre ynka veckor efter vi flyttat in ska jag ha inflyttnings- och 25-årsfest i nya lägenheten?

Så ja, brist på saker att göra har vi inte i alla fall ;)

Idag ska jag först packa lite, sedan ta mig ut till pållen och sedan vidare till Sahl där vi ska dels dumpa av alla klappar inför imorgon samt göra marsipanfigurer :)

God Jul på er alla!

Bara tron finns så kan man allt

Har nu börjat/hunnit smälta allt från igår. Skittråkig situation, absolut, värsta tänkbara scenario, men inte värsta möjliga. Det hade kunnat vara cancer eller något annat livshotande, så jag är tacksam ändå, innerst inne.

Fick nyss ett sms från Malin: "Tror iaf att du är rätt person vad det gäller att hantera en sån här sak och inte låta det knäcka dig :)"

Hon har rätt. Jag tänker inte bli knäckt. Visst det gör ont när jag rider, men vad tusan - kvinnor har föt barn i alla tider och klarat sig igenom den smärtan, då ska väl jag klara att knät gör lite ont ibland, eller? Nu när jag vet vad det är och att ingening kommer "gå sönder" av att jag rider kan jag våga ta i fast det gör ont också. Och om jag inte klarar att rida igenom honom i vänster varv - ja då får jag väl ta hjälp med bara det då, världen går inte under för det, Kirsi har redan sagt att hon kan hjälpa till med det, Marika lika så.

Jag ska även börja på sjukgymnastik nu, eftersom mitt vänstra ben blivit försvagat av att jag haltat runt alla dessa månader, så nu ska jag försöka bli jämnstark igen så det inte faller på det heller.
Har även funderat på att testa lite "naturmetoder" som tex akupunktur och liknande.

Jag ger inte upp. Jag kommer inte knäckas.


Ett slag i magen

Jag åkte till sjukhuset i Katrineholm idag för att genomgå min artroskopi/titthålsoperation.
Men det blev inget av med det tyvärr :(

Läkaren kom och pratade med mig en stund, frågade om mina symptom, böjde lite och gjorde "fysiska test" för att se vissa saker. Vi/han kom fram till att jag har något som kallas främre knäsmärta, det är vanligt hos unga kvinnor och det finns inget de kan göra med artroskopi för att hjälpa det. Eller, de kan inte göra något med någon behandlingsmetod, de har försökt i många år, läkaren nämnde band annat en teori man hade på 70-talet så problemet är inte nytt.

Det jag kan göra är att anpassa mig i vardagen, tex alltid sätta mig mot gången i bussar, tåg och flygplan så jag kan sträcka på benet ibland osv. Och hoppas att det blir bättre med tiden, för dessa problem har visat tendenser att avta med tiden. Hur lång tid pratar vi om frågade jag, 1 år eller 10 år?  5-10 år blev svaret.

5-10 år?!?!?! Om jag har tur vill säga...
Här har jag gått och hoppats att allt skulle vara ur världen om 4 veckor, efter operationen, sen får jag istället minst fem år...

Min första tanke var: "Jag kommer inte ha kvar Midas då"
Det gör ont att veta att när/om jag blir smärtfri igen och kan rida fullt ut vilken dag jag vill kommer min älskade prins  förmodligen inte finnas där. Gör han det är han minst 28 år och knappast i full kondition. Den tanken gör ondare än mitt knä någonsin gjort.
Safe to say att vi inte kommer tävla något mer i alla fall. Men jag kommer inte sluta rida, jag ska kämpa på så gott jag kan de dagar det inte gör alldeles för ont och så får jag ta hjälp av någon som kan rida igenom honom med jämna mellanrum eftersom jag inte klarar av det med bara en fullt fungerande skänkel.

Nej men titta!

Jag har fått tummen ur och äntligen fixat upp denna video! :)


Jag är självklart jättekritisk nu när jag ser det i efterhand, men tänker inte ge er anledningarna, för då kommer ni också se alla misstag ;) Däremot kan jag säga att han går ännu finare nu och blir jag bara bra i knät ska vi nog ut på tävlingsbanorna i vår igen, de riktiga tävlingsbanorna vill säga, inte bara för ridtravare :)

Mera väntan...

Precis som jag misstänkte så fick jag inget vettigt svar från MRT :( De kunde se två små kulor som kan vara godartade cystor, men det är inte säkert att det är de som orsakar smärtan. Det KAN vara det, men ingen vet säkert. Dessa kulor sitter på insidan av knät nämligen och det är ju inte där problemet uppstår.

Hur som helst, nästa steg nu är titthålskirurgi/artroskopi. Det finns vissa risker med det, men jag kan inte gå med den här smärtan länge till och bara hoppas att det blir bättre, så jag sa att vi kör på.
De kommer alltså gå in med en kamera och kolla inuti knäleden för att se om de hittar något som orsakar mina besvär. De kan/kommer även ta bort cystorna.

Det känns lite läskigt, jag har aldrig blivit opererad förr... Men som sagt är det nödvändigt då alternativet är att bara låta det vara och det alternativet är helt otänkbart.

Det värsta är att efter operationen kommer jag inte få rida på fyra (4!) veckor :(
Men det är det värt om de hittar felet så jag kan bli bättre och få rida på riktigt och påheltid igen :)

Det går framåt

Om ganska exakt 36 timmar sitter jag hos läkaren och får förhoppningsvis veta vad som är fel på mitt knä. Sjuk känsla måste jag säga. Jag har haft det så här så länge nu så det är svårt att föreställa sig något annat :P Men självklart ska det bli skönt att få lite klarhet :)  OM jag nu får något besked vill säga, med min typiska tur visade väl inte MRT någonting så de måste köra 30 andra olika undersökningar i ett par månader till...
Men men, vi får väl se ;)

Andra glädjande nyheter är att snickarna börjat med vår lägenhet nu :D Snart slipper vi detta getto och våra störande grannar! Dock har jag väldigt svårt att förstå det, det känns ofattbart att vi om en och en halv månad kommer bo i en nybyggd lägenhet och dessutom med stallet runt knuten. Tror det är en sådan grej som tar ett tag att fatta även efter att det hänt. Ungefär som att bli hästägare, ibland tror jag fortfarande inte på det heller :P



När stenar lyfts

De senaste dagarna har det varit ett smärre kaos i mitt huvud. Massa frågor, tankar, farhågor och orosmoln som brottas med varandra.

Till exempel blev vår avflyttningsbesiktning inte godkänd och vi har valet att antingen betala en mindre rolig summa för att hyresvärden ska göra jobbet eller själva tapetsera två rum.
Frågor som: Känner vi någon som kan hjälpa oss tapetsera/skulle vi kanske klara det själva? Hur mycket kostar tapeter? Är det värt det, är mellanskillnaden så stor? Osv osv osv dyker upp.
Nu verkar vi dock ha bestämt oss för att pay up och se glada ut. Vår tid kommer inte räcka till att göra det själva, även om vi skulle känna oss säkra nog att våga oss på det. Plus att ekonomin verkar gå bra just denna månad så vi kommer kunna spara undan till den utgiften. Yay!

Sedan är det massa tanakr kring det här med bil och lägenhet och jag vet inte vad. Men efter lite prat med underbara föräldrar och blivande hyresvärd känner jag mig nu lugnad på båda punkter. Det här löser sig.

Så otroligt skön känsla att gå från totalt kaos till att ett antal stenar lyfts från ens bröst och man kan slappna av :)


Ch-ch-changes!

Ojojoj vad jag är dålig på att blogga. Jag lär nog aldrig bli rik på detta haha :P

Förändringarnas vind blåser genom vårt liv just nu och det känns som att det är mycket på gång :)

För det första så ska vi flytta! :D Från och med 1:a januari nästa år bor vi i en splitternybyggd lägenhet på landet, vid stallet närmare bestämt, och jag håller på att längta ihjäl mig redan nu ;)
Lägenheten är dock ett antal kvadrat mindre än den vi har så vi håller på för fullt att rensa ut saker man inte behöver och inte kommer få plats med. Säljer så mycket vi kan och skänker massa till pingstkyrkan och liknande.

Fast lite köps in också. Av någon anledning (jag vet inte hur det började :P) har vi bestämt oss för att byta ut alla tv-rumsmöbler som nu går i svart/mörkt  mot björkmöbler. Hittills har vi en tv-bänk, ett soffbord och två stycken billy-bokhyllor (fast behöver minst en till för att få plats med all film som rasar in)

Det bästa av allt är att vi fått in mer pengar än vi lagt ut :) Fynda begagnat is teh shit! :)



I övrigt tuffar allt på som vanligt, mycket att göra i skolan, knät strejkar var och varannan dag.
Carro rider Midas nästan jämt och de blir bara duktigare och duktigare :) Jag rider också lite nu, typ två dagar i veckan och nu på måndag tänkte jag våga mig på att rida lektion till och med! 
Hoppas jag får tid på magnetröntgen snart för jag står snart inte eut längre. Känns som jag bara lever till 50% just nu :/

Mitt skadade knä

Sist jag skrev berättade jag om hur knät bara blivit värre och att jag skulle försöka få en ny läkartid. Inte hade jag en aning om att sköterskorna i receptionen skulle vägra låta mig träffa en läkare..?!
De ansåg att jag var tvungen att gå åå sjukgymnastik först, för att läkaren hade ordinerat det (mer nämnt det i förbigående imo) och om jag inte varit där hade jag ju inte följt ordineringen och därmed var det väl inte konstigt att jag fortfarande hade ont. Det sista sa de inte ordagrant, men det var väl typ vad de menade.

Grejen är att sjukgymnastik inte kommer lösa prolemet. Visst, jag kan bygga muskler som hjälper till att stötta upp knät bättre och gör att smärtan dämpas lite. Men ANLEDNINGEN till smärtan då? Nej, den fick jag inte komma in för att kolla upp för att jag inte varit på sjukgymnastik än.

Så jag struntade i den förbannade vårdcentralen och åkte till akuten istället. 6 timmar tog det allt som allt, då fick jag träffa en ortoped, göra en vanlig röntgen och slutligen fick jag remiss till magnetröntgen. Den läkaren höll i alla fall med om att sjukgymnastik inte var lösningen. Självklart, enligt murphys lag, hade knät sin bästa dg på hela sommaren just denna dag, så det gjorde knappt ont alls hur mycket hon än böjde och vred, men som tur var trodde hon mig ändå och nu står jag som sagt i kö till magnetröntgen.

Det kan vara en meniskskada, sa hon. Dock visade jag inget på menisktesterna hon gjorde, men som sagt hade knät en otroligt bra dag så... Om det är det låter man det läka av sig självt, vilket kan ta upp till ett år. Det går att operera, men man gör ogärna det då det ökar risken för artros senare i livet. Hon kände ingen bakercysta, som den första läkaren diagnosticerat, men om det ändå är en sådan syns det på magnetröntgen.

Känns skönt att det äntligen börjar hända något, att man får en utredning :) Det mindre roliga är att det är 3-4 månaders väntetid till MRT, så har jag tur får jag en tid i slutet av året.


en väldigt glad nyhet är i alla fall att jag kan rida igen! :) Om jag har lite längre stigläder gör det knappt ont alls :) Och både Carro och mamma har kommit igång med ridningen nu, Carro har tom börjat rida lektion för Kirsi, så hästen går det absolut ingen nöd på :)

Så var det slut

The Ark var mina största idoler för en sådär tio år sedan. Tyvärr "tappade" jag dem ungefär vid tredje albumet och hittade dem inte igen förrän nu i somras, när det var dags för avskedsturnén. Jag var på deras spelning i Västerås, i samband med cityfestivalen och självklart var jag på den alllra allra sista spelningen i fredags, på Gröna Lund.

Det var mäktigt, det var sorgligt och det var nostalgiskt. Det spelar ingen roll vad jag skriver här, för känslan av det kan inte förmedlas via ord.

Jag visste inte hur mycket deras musik betytt för mig, men märkte det när jag var i Västerås. När de började spela en låt jag inte lyssnat på på flera år men min kropp reagerade så häftigt och direkt - jag fick tårar i ögonen, all tankeverksamhet slutade, allt bara snurrade och någonting gick sönder inom mig - visste jag att jag inte fick missa detta sista avsked.

Jag vet att det kanske verkar överdrivet, men det var den här musiken jag lyssnade på under en ganska betydande del av mitt liv, de orden som fick mig att orka ta mig igenom många svåra stunder.

Upplevelsen i fredags kunde ha varit bättre, men inte konserten. Vi hade kunnat stå mer i folkmassan tex, men eftersom "vissa" är skadade kände jag att inte ville stå där och vakta en plats en timme innan gigstart. Sedan var många karuseller och arkadspel fortfarande igång, vilket tyvärr dämpade stämningen emellanåt. Men jag ångrar ingenting.

Jag har varit på en spelning med dem innan de var särskilt kända, på ett varuhus här i stan
Jag har varit på en kosert med enbart dem och enbart fans, på cirkus i Stockholm
Jag var på Parken Zoo när de kom dit med Rocktåget
Jag var på en av de sista spelningarna i somras, i Västerås, och stod då bara ett par meter från scenen
Jag var på den sista spelningen för att ta farväl. Jag såg absolut inte lika mycket som i tex. Västerås, men det var värt det, jag tror jag ångrat mig resten av livet om jag inte gått.



Västerås

Skadad människa

Nu gjorde jag visst bort mig igen, man ska aldrig ta ut något i förskott. Eller planera tävlingar innan man ens börjat rida. Midas mår fortfarande bra, (*peppar peppar ta i trä*) oroa er inte. Problemet är jag, eller närmare bestämt mitt knä.
Samma dag som Midas slagit sig i hagen var jag hos läkaren då jag haft ont i knäet en tid. Diagnosen jag fick var bakercysta, jag fick smärtstillande/antiinflammatoriskt i två veckor och skulle höra av mig om det inte blev bättre, vilket det alltså inte blivit. Det är till och med värre nu än från början.

Och igr gjorde jag misstaget att sitta upp och rida trots att det hade varit en dålig dag/morgon. Det går nämligen upp och ner, vissa dagar är det nästan bra, andra kan jag knappt gå normalt. Som sagt började gårdagen illa, men efter jag mockat kändes det lite bättre så jag red ändå. Vilket jag alltså inte skulle gjort, nu är knäet värre än någonsin, både resten av gårdagen och hela dagen idag.  Ska ringa tidigt imorgon bitti och försöka få ny läkartid så får vi se vad som händer. Jag "hoppas" på röntgen eller ultraljud eller något. Visst litar jag på läkaren, men en yttre undersökning kan sällan vara särskilt grundlig och det jag har läst om bakercystor ska de antingen göra mycket mer väsen av sig (typ när de spricker) eller mycket mindre, så tja, jag vet inte. 

I alla fall, jag vet inte när jag kommer kunna rida igen, och tävlingen känns väääääldigt avlägsen nu. Jag ska tvinga upp mamma på hästryggen igen, och bästaste Carro ska börja rida också :) Däremellan får väl jag longera och tömköra och gå på promenader (vilket iofs också gör ont, men inte lika mycket som ridning)


Så, feel free att tycka synd om mig nu! :(

RSS 2.0