Sista träffen med STP

Jag var vääldigt nära att inte åka till sista träffen på STP. Det kändes, som jag skrev innan, riktigt jobbigt med de uppgifter vi skulle göra där. Jag har oftast inga problem att tala inför folk, så det var inte där problemet låg, men att prata om ämnen som jag inte har någon aning om alls (i det här fallet massa företagsgrejer) då känner jag mig alldeles för osäker.
 
Jag åkte dock till slut. Sa det till mig själv att alla utmaningar är utvecklande på ett eller annat sätt och det värsta som kan hända är att jag är jättedålig och lär mig något av det och sedan går vidare. Inget hemskare än så.
Och jag är sjukt stolt att jag ändå klarade av det, ganska bra till och med! Fick en hel del positiv feedback, men även en del tänkvärda saker som kan förbättras.
Kvällen avslutades på tapas-restaurang med mycket god mat och självklart trevligt sällskap. Sedan blev det att krascha i hotellsängen.
 
Andra dagen fick jag tillfälle att öva på det jag lärt mig dagen innan när vi först fick lyssna på lite info om hållbarhet och sedan i grupp skulle diskutera och presentera förslag på framtida arbeten. Väldigt kul och intressant!
Vi fick sitta i det fina styrelserummet, där inte alltför många får "äran" att sitta. Och det blev bättre; efter detta åt vi trerätters lunch med ledningsgruppen (bland annat svenska VD:n) i gamla direktörsmatsalen. Fint ska det va!

 
Jag är otroligt nöjd med hela programmet och ångrar inte en sekund att jag ansökte, går du i trean, fyran eller femman på din ingenjörsutbildning i höst tycker jag absolut att du ska söka, du kommer inte ångra dig!

Nyheter inom studievärlden

Ja, det är inte bara att jag inte är hästägare längre som är nytt just nu, en del saker har hänt även på studiefronten.
 
Tanken/planen var att jag skulle bli klar med mina studier och vara färdig civilingenjör nu till sommaren. Dock ville ödet tydligen annorlunda och mitt exjobb krånglade på ett otal sätt så det är nu uppskjutet till i höst. Håller på för fullt nu och samtalar med intressanta personer om intressanta ämnen, ska bli spännande och jag kalltänner mig faktiskt riktigt taggad! Det bästa är att jag då kommer kunna skriva med min partner in chaos, Malin, som sitter i exakt samma båt som jag vad gäller examen och kurser hit och dit. Det är inte en lätt väg vi valde, men vi börjar se ljuset och vi verkar ha klarat oss igenom alla pärser nu, bara denna sista kvar.
Fram tills dess ska jag jobba lite är tanken, har fått ett jobb, men skriver på för det först på torsdag, så vill inte säga mer än så än ;)
 
Kan även berätta att jag denna termin har fått vara med i ABB:s program Sustainable Talent Program, som är ett program för kvinnliga ingenjörsstudenter, med inrikting på personlig utveckling bland annat. Det har varit superkul och jätteintressant med många matnyttiga föreläsningar och workshops. Jag bävar dock inför nästa träff där vi ska genomgå en del av deras Talent Development Assesment, en utvärderingsprocess för chefsämnen. Jag har läst igenom uppgifterna vi ska gå igenom då och jag ser inte fram emot dem. Jag blir nervös och får ont i magen av tanken att vi ska ha rollspel där man ska agera chef vid ett "utvecklingssamtal", diskutera i grupp om vissa företagsprocesser samt hålla en presentation för en tänkt styrelse, Men men, jag överlever nog det med och förhoppningsvis gör det mig till en bättre ledare eller så inför framtiden. Alla utmaningar är utvecklande. (Får tänka så för att orka ta mig igenom det tror jag)
 
Vill du läsa mer om programmet kan du göra det här:
http://www.abb.se/cawp/seabb366/1ff414d5fec81a0dc12579890045c51d.aspx
 
 

RIP Midas Master <3 1989-2013

Tur att jag inte har någon stor läsarskara, de skulle bara bli alldeles för besvikna gång på gång.
 
Som sagt har det nu gått väldigt lång tid sedan sist och mycket har hänt.
En av de större sakerna, och den allra tråkigaste är att Midas inte längre finns med oss.
 
Lördagen den 2 februari skulle jag ha utsläpp, när jag håller på med täcken på de andra hästarna lägger sig plötsligt Midas ner och kommer inte upp igen. Jag ringer Kirsi dåp jag först trot att han bara rullat fast, men det visar sig vara värre än så, han verkar ha ont någonstans. Vi ringer veterinär och mamma som kommer ut så fort hon kan.
När veterinären kommer har vi precis, på något mirakulöst vis, lyckats få upp MIdas stående, men han är galen, och då menar jag GALEN. Har aldrig sett honom, eller någon häst på det sättet. Han sprang runt i boxen, skrapade i golvet så det slog gnistor och var i princip okontaktbar. Veterinären gav smärtstillande och lugnande och kunde sedan konstatera att det var kolik. Han fick dropp och vi promenerade massa, men han visade fortfarande smärttecken så vi fick åka in till Strömsholm.
Där tog de prov på bukvätskan och jag insåg direkt att det inte var bra. Veterinärerna tittade inte ens på oss när de sett vätskan, sa bara att de skulle ta ett till för säkerhets skull. Jag tror att det var då jag förstod.
en stund senare berättade de att den var missfärgad, vilket tyder på något väldigt fel, däremot var det inte för mycket proteiner i, vilket inte tydde på något allvarligt. De sa att de kunde ge honom en chans över natten, med mer dropp och smärtstillande, för de visste inte till 100% vad det var eftersom proverna sen va emot varandra. Men de sa också det att det ser inte ljust ut, att oddsen var sämra än 50/50 och att det var bäst att vi sa hejdå.
Där och då rasade hela min värld. För hur kan man säga hejdå till en så stor del av sitt liv?
 
Vi fick i alla fall en sista fin stund med honom i boxen på Strömsholm. Han var helt som sig själv, pussades, kliade oss i håret när vi kliade honom och visade inga sjukdoms- eller smärtsymptom alls.

På söndagmorgonen pratade vi med veterinären och han verkade ha blivit bättre, stod utan smärtstillande men verkade inte ha ont. Den eftermiddagen stod jag i duschen när jag plötsligt bröt ihop återigen, och direkt när jag kom ut ur duschen ringde mamma och hon behövde inte säga något utan jag förstod direkt vad som hänt. Han hade blivit sämre igen och svarade inte på medicin, det fanns inget mer att göra...
 
Finaste Midas springer nu på de evigt gröna ängarna där man aldrig har ont och det finns massvis med villiga ston överallt.
Vi fick tio underbara år tillsammans och jag ångrar inte en minut. Under dessa år har vi gjort nästan allt tillsammans, det enda som aldrig blev av var att bada, men  vi var ute i vattnet i Sundbyholm, upp till knäna på honom ungefär, och han älskade det. Dock var det höst och lite kallt föra tt gå djupare ;)
Utöver det har vi haft många mysturer i skog och natur, kvällsturer barbacka, rodeoshower ibland med ofrivilliga avsittningar, vi har hoppat både högt och snyggt, tävlat i hoppning, med en del CR-rosetter, tävlat i dressyr, blivit riksmästare i dressyr för ridtravare, tävlat i trab med mycket goda resultat, tokrejsat på snötäckta fält så att snön sprutade åt alla håll, haft många mysstunder i hagen, boxen och från hästryggen, galopperat på stranden, rejsat på travbanan, haft galna uteritter där jag kommi hem med träningsvärk i magen av skratt, ridit i soluppgången, haft våra årliga julafton-uteritter, tagit oss från ingenstans till LA i dressyr och var på vippen att lära oss galoppombyten, var med på en ridtravaruppvisning på Sundbyholm och så vidare och så vidare.
 
"Vi har rest en lång lång väg tillsammans
En lång lång väg har vi färdats du och jag
Det har gått förunderligt fort
Och jag har älskat varje dag"
 

RSS 2.0