Mitt skadade knä

Sist jag skrev berättade jag om hur knät bara blivit värre och att jag skulle försöka få en ny läkartid. Inte hade jag en aning om att sköterskorna i receptionen skulle vägra låta mig träffa en läkare..?!
De ansåg att jag var tvungen att gå åå sjukgymnastik först, för att läkaren hade ordinerat det (mer nämnt det i förbigående imo) och om jag inte varit där hade jag ju inte följt ordineringen och därmed var det väl inte konstigt att jag fortfarande hade ont. Det sista sa de inte ordagrant, men det var väl typ vad de menade.

Grejen är att sjukgymnastik inte kommer lösa prolemet. Visst, jag kan bygga muskler som hjälper till att stötta upp knät bättre och gör att smärtan dämpas lite. Men ANLEDNINGEN till smärtan då? Nej, den fick jag inte komma in för att kolla upp för att jag inte varit på sjukgymnastik än.

Så jag struntade i den förbannade vårdcentralen och åkte till akuten istället. 6 timmar tog det allt som allt, då fick jag träffa en ortoped, göra en vanlig röntgen och slutligen fick jag remiss till magnetröntgen. Den läkaren höll i alla fall med om att sjukgymnastik inte var lösningen. Självklart, enligt murphys lag, hade knät sin bästa dg på hela sommaren just denna dag, så det gjorde knappt ont alls hur mycket hon än böjde och vred, men som tur var trodde hon mig ändå och nu står jag som sagt i kö till magnetröntgen.

Det kan vara en meniskskada, sa hon. Dock visade jag inget på menisktesterna hon gjorde, men som sagt hade knät en otroligt bra dag så... Om det är det låter man det läka av sig självt, vilket kan ta upp till ett år. Det går att operera, men man gör ogärna det då det ökar risken för artros senare i livet. Hon kände ingen bakercysta, som den första läkaren diagnosticerat, men om det ändå är en sådan syns det på magnetröntgen.

Känns skönt att det äntligen börjar hända något, att man får en utredning :) Det mindre roliga är att det är 3-4 månaders väntetid till MRT, så har jag tur får jag en tid i slutet av året.


en väldigt glad nyhet är i alla fall att jag kan rida igen! :) Om jag har lite längre stigläder gör det knappt ont alls :) Och både Carro och mamma har kommit igång med ridningen nu, Carro har tom börjat rida lektion för Kirsi, så hästen går det absolut ingen nöd på :)

Så var det slut

The Ark var mina största idoler för en sådär tio år sedan. Tyvärr "tappade" jag dem ungefär vid tredje albumet och hittade dem inte igen förrän nu i somras, när det var dags för avskedsturnén. Jag var på deras spelning i Västerås, i samband med cityfestivalen och självklart var jag på den alllra allra sista spelningen i fredags, på Gröna Lund.

Det var mäktigt, det var sorgligt och det var nostalgiskt. Det spelar ingen roll vad jag skriver här, för känslan av det kan inte förmedlas via ord.

Jag visste inte hur mycket deras musik betytt för mig, men märkte det när jag var i Västerås. När de började spela en låt jag inte lyssnat på på flera år men min kropp reagerade så häftigt och direkt - jag fick tårar i ögonen, all tankeverksamhet slutade, allt bara snurrade och någonting gick sönder inom mig - visste jag att jag inte fick missa detta sista avsked.

Jag vet att det kanske verkar överdrivet, men det var den här musiken jag lyssnade på under en ganska betydande del av mitt liv, de orden som fick mig att orka ta mig igenom många svåra stunder.

Upplevelsen i fredags kunde ha varit bättre, men inte konserten. Vi hade kunnat stå mer i folkmassan tex, men eftersom "vissa" är skadade kände jag att inte ville stå där och vakta en plats en timme innan gigstart. Sedan var många karuseller och arkadspel fortfarande igång, vilket tyvärr dämpade stämningen emellanåt. Men jag ångrar ingenting.

Jag har varit på en spelning med dem innan de var särskilt kända, på ett varuhus här i stan
Jag har varit på en kosert med enbart dem och enbart fans, på cirkus i Stockholm
Jag var på Parken Zoo när de kom dit med Rocktåget
Jag var på en av de sista spelningarna i somras, i Västerås, och stod då bara ett par meter från scenen
Jag var på den sista spelningen för att ta farväl. Jag såg absolut inte lika mycket som i tex. Västerås, men det var värt det, jag tror jag ångrat mig resten av livet om jag inte gått.



Västerås

RSS 2.0