Ett slag i magen

Jag åkte till sjukhuset i Katrineholm idag för att genomgå min artroskopi/titthålsoperation.
Men det blev inget av med det tyvärr :(

Läkaren kom och pratade med mig en stund, frågade om mina symptom, böjde lite och gjorde "fysiska test" för att se vissa saker. Vi/han kom fram till att jag har något som kallas främre knäsmärta, det är vanligt hos unga kvinnor och det finns inget de kan göra med artroskopi för att hjälpa det. Eller, de kan inte göra något med någon behandlingsmetod, de har försökt i många år, läkaren nämnde band annat en teori man hade på 70-talet så problemet är inte nytt.

Det jag kan göra är att anpassa mig i vardagen, tex alltid sätta mig mot gången i bussar, tåg och flygplan så jag kan sträcka på benet ibland osv. Och hoppas att det blir bättre med tiden, för dessa problem har visat tendenser att avta med tiden. Hur lång tid pratar vi om frågade jag, 1 år eller 10 år?  5-10 år blev svaret.

5-10 år?!?!?! Om jag har tur vill säga...
Här har jag gått och hoppats att allt skulle vara ur världen om 4 veckor, efter operationen, sen får jag istället minst fem år...

Min första tanke var: "Jag kommer inte ha kvar Midas då"
Det gör ont att veta att när/om jag blir smärtfri igen och kan rida fullt ut vilken dag jag vill kommer min älskade prins  förmodligen inte finnas där. Gör han det är han minst 28 år och knappast i full kondition. Den tanken gör ondare än mitt knä någonsin gjort.
Safe to say att vi inte kommer tävla något mer i alla fall. Men jag kommer inte sluta rida, jag ska kämpa på så gott jag kan de dagar det inte gör alldeles för ont och så får jag ta hjälp av någon som kan rida igenom honom med jämna mellanrum eftersom jag inte klarar av det med bara en fullt fungerande skänkel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0